Ska idag bege sig till Umeå universitetssjukhus. Det känns jättetufft. Försöker se det bra i övervakning av våra bebisar men skräcken blockerar det.

Önskar jag kunde spola fram tiden bara. Ögonen är torra som sandpapper efter att ha gråtit ihjäl mig. Kan tyckas fjantigt men kanske svårt att förstå för någon som inte har den rädslan. Ber er att försöka inte döma. Det gör jag så bra själv.

Goda nyheter! Det har fyllts på med vatten på lilla tvåan :D det är fortfarande inte normal mängd men tillräckligt för att kunna svälja vatten (en magsäck syntes), träna lungor, ben och armar! Jag ska nästa vecka börja en till kur antibiotika och ska på ultraljud igen om 2 veckor. Så det kan fyllas på ytterligare.

Jag är fortfarande inställd på prematurer men det kan gå hela vägen också!

Och det är troligtvis en till liten tös :)

En vecka till har gått nu :) välkommen vecka 23 (22+0) <3 bebisarna är nu ca 28 cm från topp till tå och väger 450-550 gram.

Imorgon 10.30 är det äntligen dags för återbesök igen.

Nästan varje dag dyker det upp lite frågor och jag tänkte att fler kanske undrar utan att ställa frågan.

En fråga som dykt upp efter att jag skrivit om sparkar i magen är om den andra tvillingen är konstaterat död. Och nej, sist vi var på ultraljud var bebisarna lika stora, hjärtat slog på båda och allt såg jättebra ut på båda. Utom då att den ena tvillingen hade väldigt lite vatten, lite vid rumpan bara.

Eftersom det är så lite vatten så har hen svårt att röra sig och därför känner jag inte några rörelser.

Självklart känns det oerhört jobbigt att det är såhär, men jag måste försöka se det positiva och därför gläds jag verkligen över att lilla tjejen verkar må bra.

Får också alltid frågan hur jag mår, och jag mår väldigt dåligt. Jag är rädd inför framtiden. Det känns oerhört skrämmande att inte veta vad som kommer hända.

På tisdag ska vi på sjukhuset igen och det känns oerhört nervöst men samtidigt lite hoppfullt att få veta vad som ska hända här näst.

Jag vill också passa på att tavla för allt fint stöd, för tankar och böner, för böneduken jag fick och för skyddsänglarna <3

Igår var det full fart på lilla tjejen hela dagen och kvällen och när vi lagt oss fick Conny känna några sparkar :) mysigt!

Några undrade över varför jag skrev att det bara var en som rörde sig och eftersom den andra knappt har vatten så är det därför som han/hon inte kan röra sig så mycket.

Magen igår

Jag trodde inte jag skulle ta mig igenom ens en dag men man klarar väl mer än man tror. Ny vecka idag, vecka 22 (21+0).
Längden är nu ca 27 cm från topp till tå och vikten ligger på ca 450 gram.

Efter rutinultraljudet skulle vi åka på babyproffsen och beställa vagn. Nedräkningen till den 24 maj skulle börja och lyckan skulle vara total.
Istället blev det kaos, osäkerhet och känslor raka motsatsen till lycka. De senaste dagarna har varit hemska och jobbiga. Jag försöker vara så positiv jag bara kan men jag kan inte hjälpa att jag blir arg och ledsen. Tårarna kommer utan att jag kan stoppa dem, ilskan likaså. Conny, stackaren, är ju den som får ta smällarna och han är ju helt fantastisk som bara kramar om mig och säger "det här fixar vi tillsammans gumman. Vi kommer få vår lilla flicka".

Mitt huvudsakliga mål är att ta mig igenom varje dag. Mitt långsiktiga mål är att ta mig till vecka 23 (20+4 idag). Då och då känner jag att det sprattlar till i magen.

Jag är omgiven av fantastiska personer som stöttar och finns och det värmer så oerhört mycket. Jag kan bara inte låta bli att undra när jag ska få vara lycklig?

Vad vore jag utan dig?
Tack för att du finns för mig
Tack för att du står ut med mina humörsvängningar
Tack för att du orkar med mig denna graviditet
Tack för att du tog några dagar ledig för att vara med mig
Tack för att du handlar, lagar mat, tar ut Lexi
Tack för att du är du

Jag älskar dig av hela mitt hjärta Conny <3