Det här är min dotter Olivia. Den 30 december 2014 var vi på rutinultraljudet för att titta på hur hon och hennes syster mådde. Det visade sig att Olivia var nästan utan vatten. Vattnet gick nämligen den 17 december.

Jag förstod ju att det inte var bra. Och fick det bekräftat. "Du kan göra abort" sa läkaren till mig. Utan uppföljning gav hon det förslaget. Som ett andrahandsval kunde jag komma på återbesök veckan efter och kolla hur det såg ut. Jag valde det utan tvekan.

Det var ingen skillnad på återbesöket. Läkaren föreslog då abort av båda barnen. Risken var att jag skulle få missfall, få en infektion eller att hon skulle födas, inte kunna andas själv och inte kunna röra sig då de tränar på detta i vattnet.

Läkaren bad kollegor om råd både på sundsvalls sjukhus och andra sjukhus och de rådde mig till samma sak. Jag vägrade. Även om hon inte skulle klara sig så fanns en till bebis där inne som mådde bra. Hur skulle jag kunna ta bort dem, föda ut dem, för att det eventuellt inte skulle gå bra för ena?!

Jag fick inte nån förståelse från läkarna. Vattnet fylldes på (och gick) varenda dag. Ibland såg det bra ut på ultraljudet och ibland mindre bra. I vecka 23 kan man inte längre göra abort och då slutade kriget, även om läkare ibland påpekade att jag inte lyssnat på dem.

Under flera veckor var jag beredd på 1 barn. På nöddop och begravning. Jag var så inne i det att jag inte klarade av att sörja då.

Den 19 mars föddes 2 starka små flickor. Olivia fick hjälp i 5 minuter innan hon andades helt själv och var fullt rörlig. Efter 2 dygn behövdes inte längre cpap. Hon har inte haft ett enda bakslag. Hon har skött sig utmärkt. Det var väl då allt kom ikapp och jag har inte haft det så lätt.

Men här sitter jag med henne och Savanna. Två friska och starka tjejer som skulle aborteras i vecka 20 för ett kanske..