Idag befinner vi oss i vecka 35+6 och tjejerna äter bättre och bättre på nappflaska. Det är det enda som är kvar nu innan vi får åka hem. Att de ska äta på flaska och inte i sonden alltså.

Dagarna sniglar sig framåt men tittar man bakåt är det mycket som hänt ändå.

Savanna väger idag 2275g (1188g vid födseln) och Olivia väger 2200g (1275g vid födseln). Båda var 42,5 cm när de mättes senast (i tisdags).

Jag längtar verkligen efter att komma hem till mitt. Att få hitta mig själv som mamma men också hitta tillbaka mig själv som människa. Och att få sova i en skön säng där man inte känner sig överkörd av tåget när man vaknar, haha.

5 veckor och 3 dagar på sjukhus idag.

Idag är det äkta slösöndag och jag ska nog slå igen ögonen ett tag :) senare kommer mamma hit!

Savanna sover med sin fina bläckfisk och Olivia äter för fullt. Bilden är från i fredags :)

Igår blev mina prinsessor 4 veckor gamla :) och idag kom Savanna upp i 2 kg (2000g). Olivia ligger inte långt bakom med sina 1945g :) de växer för fullt våra döttrar.

I förrgår var en sjukgymnast här för att titta på och filma hur de rör sig. Hon var jättenöjd med deras motorik. En ny sån undersökning kommer göras innan vi ska åka hem :)
Igår gjordes ultraljud på deras hjärnor och resultatet var bra. En sån lättnad kan jag lova.
Nästa vecka ska förmodligen ögonen kollas :)

Alla dessa undersökningar är rutin för barn födda före vecka 34 :)

Annars händer inte mycket. Dagarna ser likadana ut här så man kan rutinerna.

Det var länge sen jag skrev nu. Att barnen skulle titta ut den 19 mars var vi inte det minsta beredda på.

Jag ska försöka skriva ner hela berättelsen snart :)

Imorgon torsdag är tjejerna 3 veckor gamla och vi är då i vecka 33+3. De sköter sig exemplariskt och gör ständigt framsteg. Conny är också himla fantastisk, både med barnen och med mig. Jag har det nämligen väldigt jobbigt. Efter den här tuffa graviditeten med tidig förlossning och dessutom bosatta på neo under lång tid så har ångesten gjort sig påmind.

Det blir lätt för mycket och för jobbigt för mig. Både att vara här men också att njuta av tiden med våra döttrar. Jag hoppas det kommer vända snart för det är väldigt påfrestande och det blir en ond cirkel av allt. Men jag är tacksam över Conny, familj, vänner och den fantastiska personalen här för allt stöd jag får.

Slänger ut lite bilder här också på Savanna och Olivia :)

I lördags åkte vi upp mot Umeå och NUS. Connys pappa körde upp oss och jag gjorde mitt bästa för att sova hela tiden. Väl framme så fick vi komma in på förlossningen och vänta på läkare. Det tog en himla tid men till sist så kom han. Han gjorde ultraljud (nummer 12 för graviditeten) och var förvånad över hur bra det såg ut (komunicerar de alls mellan Sundsvall och Umeå?) men tyckte att iaf 2-3 veckor för att konstatera fortsatt tillväxt kunde jag vara kvar. Han ordinerade vila, men jag fick gå på toaletten och till matsalen (men tack du), dock inte ut från avdelningen.

Sedan väntade vi en evighet till på att jag skulle lämna prover till 2 härliga barnmorskor som bjöd en mycket ledsen Carro på väldans många skratt. Efter det så blev det väntan igen innan vi fick en sal uppe på bb bland alla nyblivna föräldrar och deras småttingar.

Dagen efter fick vi träffa en annan läkare som sa att jag visst fick gå ut om jag ville. Allt för att jag skulle stanna i Umeå typ. Vi fick också rum på Björken (vårdhotellet) istället och hon skulle göra ytterligare ul på måndagen.

Jag trivdes bra mycket bättre på hotellet och kom tillbaka till specmödravården piggare på måndag morgon. Även denna läkare blev förvånad över hur bra allt såg ut. Ena tjejen har ju då lite mindre vatten än normalt men fullt tillräckligt och allt annat ser jättebra ut med henne.

Då allt såg bra ut och inget tydde på en tidigare förlossning så valde vi att åka hem igen så på måndag em så for vi hemöver :)

28 november.

Idag ska vi städa och ordna inför mitt kalas som vi ska ha dagen efter (jag fyllde 25 år den 24 november) men min kropp höll inte med. Jag upptäcker på morgonen att jag blöder. Inte lika mycket som sist men ändå. Läkaren jag träffade förra veckan sa att jag skulle ringa om det hände igen. Jag ringde kvinnokliniken och fick en tid på eftermiddagen.

Jag var inte lika oroad den här gången men såklart att den fanns där.

Men det var en himla fart på de små liven i magen :) läkaren tittade och förklarade (även om man såg väldigt bra) och efter en stund säger hon "nu tittar jag inte för att jag behöver utan för att det är roligt". Ingen fara med andra ord.

Vi kunde återigen pusta ut :) sen åkte vi hem och jag åkte på migrän (inget ovanligt nu för tiden :( )

16 november.

På kvällen börjar jag plötsligt störtblöda. Det verkligen forsade. Panikslagen ringer jag 1177 som råder mig att åka in på akuten direkt vilket vi gör. I bilen upprepar jag om och om igen "våra bebisar är döda". Väl inne på akuten får jag nästan direkt vänta på ett rum eftersom det droppar från mig.

Väntan på gynekologen känns som flera timmar men går ändå ganska fort. Han undersöker och gör ett ultraljud och ser våra små hjärtan som rör sig och bådas hjärtan slår. Båda har dessutom fostervatten.

Han vet inte varför jag blöder men vill lägga in mig. Jag ber att få slippa och efter att ha lovat att komma tillbaka om jag får mer smärtor eller mår sämre får jag åka hem, men ska tillbaka om några dagar för kontroll.

31 oktober.

Illamåendet efter besöket hos barnmorskan har blivit värre och jag kan inte äta eller dricka. Jag väljer att inte vänta lika länge den här gången utan ringer till kvinnokliniken och får en tid för att träffa en läkare.

Jag får sitta 1 och en halv timme över tiden innan jag får träffa en läkare. Eftersom vårdhotellet är stängt över helgerna får jag ligga på kvinnoklinikens avdelning (vilket är samma som bb).

Har dropp hela dagen, kvällen och natten och mår sedan bättre. Får åka hem dagen efter till min stora lättnad då jag mår dåligt av att ligga där och stirra in i väggen.

20 oktober.

Det har gått 8 dagar sedan jag kunde behålla mat och de senaste dagarna har jag inte fått i mig vätska heller. Provade först med armband mot illamående och sedan postafen (receptfritt läkemedel mot åksjuka som också rekommenderas vid gravidillamående) men jag blir bara sämre.

På morgonen ringer jag min barnmorska och ber om råd och hon säger åt mig att ringa kvinnokliniken. Jag ringer och får en tid för att träffa en läkare. Conny kör dit mig och jag är riktigt svag, nästan svimfärdig.

Läkaren vill göra ett ultraljud (fjärde ultraljudet) för att kolla så tvillingarna mår bra vilket de gör. Sedan läggs jag in på vårdhotellet med dropp och medicin. Blir långsamt lite bättre men får ändå ligga inne i 2 nätter innan jag kan åka hem. Nu har jag 2 mediciner mot illamående och jag kan äta och dricka försiktigt.